eberlund.webblogg.se

Jag sätter mig i bilen och börjar köra mot Tormestorp. Först är det bara tomt i huvudet, jag fattar inte riktigt vad jag håller på med, varför sätter jag mig och kör bil mitt i natten, jag vet var jag ska men inte varför, egentligen vet jag men hjärnan försöker nog trycka bort det. Jag märker ganska snabbt att det är ganska halt ute så bäst att ta det någorlunda lugnt. När jag kört ett par minuter börjar jag fundera på vad mamma sa i telefonen: ”huset brinner, pappa är nog kvar där inne”. Tankarna börja snurra, kommer jag någonsin se honom igen, i så fall levande? Eller kommer allt som jag minns av honom brinna upp med huset, är han ens i huset? Brinner huset? Uppfattade jag mamma verkligen rätt. Jag har inte missuppfattat henne… tankarna är många men vet inte vad jag ska tro på. Bestämmer mig ringa mamma igen.

M: Hej!
H: Hej! Säg det en gång till som du sa innan.
M: Vadå?
H: Ja vad är det som händer där du är.
M: Huset brinner och pappa är nog kvar där inne.
H: Det var det jag var rädd att du hade sagt. Jag är på väg, sitter i bilen, har du ringt Jocke och Kristian? (mina bröder)
M: Nej, har inte hunnit det, det har varit så stimmit här.
H: Då ringer jag dom. Är på väg så kommer snart.
M Okej, Hej då!

Ringer först min äldsta bror Joakim. Berättar nyheten, det lilla jag vet. Lika så ringer jag sedan min andra bror med samma besked. Efter en stund börjar jag tvivla på mig själv. Kommer jag fixa detta, kommer jag fixa se det jag kommer mötas av, vad kommer jag mötas av. Bestämmer mig för ringa upp mina bröder igen och be dom börja ta sig mot Tormestorp, bägge bor ca 1 timme från Tormestorp. Joakim håller reda på klä på sig och skulle börja bege sig mot Tormestorp. Kristian får det lite knepigare men ska kolla vad han kan göra så skulle vi höras av.

När dessa samtal är avklarade börjar jag rulla in genom Tormestorp. Kommer fram till pizzerian som ligger 6-700 meter från mina föräldrars hus, en vänster och en högersväng kvar. Det är nu jag reagerar, hela Tormestorp är täckt av det man kan tro är dimma men av lukten som nu kommit in i bilen förstår jag att det är rök, jag svär högt för mig själv i bilen när jag inser detta. Framme vid sista svängen ska svänga höger sen är det 200 meter kvar. Efter svängen ser jag bara blåljus efter blåljus, man ser inte huset härifrån men man börjar nu se skenet från elden.

Jag kör bilen tills jag ser min mamma, hon står på vänster sida på gatan med en vän som bor på samma gata, jag parkerar bilen bakom en brandbil och slänger bilen i park-läget och tror mig stänga av bilen men får senare veta att så inte var fallet. Jag springer dom sista 30 meterna till min mamma.

När jag kommer fram till mamma så kan jag se det på henne, hon är inte ledsen, mer sammanbiten, hon behöver inte säga nått jag förstår bara av att se henne att min far finns inte vid livet längre, jag kan än idag inte förklara vad det var som gjorde jag fatta, jag bara fatta, precis som det fanns en telepati mellan mig och mamma, som att det är för tungt att säga så det sker per automatiskt via vår kemi mellan oss och det är när jag kramar om henne som det mest obehagliga jag upplevt i mitt liv händer.

Det jag kommer försöka beskriva nu kan inte beskrivas i sin sanna beskrivning. Det måste upplevas men jag hoppas innerligt att ni slipper det.

När jag kramar om mamma så känns det som något bara flyger genom min kropp, det blir som något kommer in i kroppen och säger åt den skit i allt, det är inte lönt, stanna upp. Andningen nästan stannar upp, musklerna i kroppen slappnar av så kroppen kan inte hålla uppe sin egna tyngd, jag börjar falla mot marken, inte som man gör när man snubblar utan mer som ni håller en tygsäck och bara släpper taget. Jag vill skrika men får inte ut nått. Det ända jag får ut är gråt, gråt i massvis. Alla ljud runt mig försvinner och jag har inget minne av vad jag såg just då. Känner bara hur kroppen vill ner.

Mamma känner hur jag börjar falla ihop, hon kramar om mig hårdare för hålla mig uppe men jag lyckas få ur mig att släpp mig, jag säger inte detta för jag inte vill hon ska hålla om mig, för tro mig, det ville jag. Men jag känner hur tung jag börjar bli och blir rädd att jag ska dra med mig henne och skada henne om hon inte orkar hålla mig uppe så till slut släpper hon och jag faller ner på huk och jag bara gråter, gråter och gråter.

Jag känner sakta hur jag börjar kunna få luft igen och kan börja sakta få tillbaka min sinnesnärvaro. Jag sitter kvar på huk lite tills jag känner att jag börjar få koll på kroppen igen. Tar ett par djupa andetag och reser mig upp och tittar på mamma och säger.

H: Har dom hittat honom.
M: Jag för fem minuter sen.
H: Död?
M: Ja.