Beskedet jag önskar jag aldrig fick.
Den 8 januari 23.18, jag avslutar mitt inlägg på högskolans registrering där jag gjorde en kort beskrivning om mig själv. När jag läser detta ett par veckor inser jag att jag skrivit detta 22 minuter innan jag fick samtalet, samtalet som förändrade så mycket. Så pass mycket att min presentation om mig själv som jag skrivit troligtvis hade varit helt annorlunda om jag skrev det idag.
Jag stänger av datorn, går upp ur källaren, borstar tänderna och lägger mig i sängen, kollar på klockan och inser att den blivit 23.30 och blev sent ikväll men kände mig nöjd med det jag presterat under kvällen framför datorn istället för gå och lägga mig 21.30 när min fru gick och la sig.
Som en vana jag har sitter jag och surfar på telefonen, kollar vad som hänt på facebook, vad har folk postat på instagram, ska jag vara helt ärlig så har jag ingen aning om vad jag läste då. 23.38 ringer telefonen, ser att det är mamma som ringer och svarar, men hör bara massa brus och säger hallå, hallå. Får inga svar. Jag lägger på igen. Min fru vaknar till och frågar vem det var och jag säger mamma men lät som hon råka ringa mig i fickan på vägen hem från jobbet. Men då min pappa haft lite sjukdomshistorik med stroke och hjärtproblem så säger jag till min fru att jag ska gå ner och ringa upp mamma och dubbelkolla så det inte var något som hänt.
23.40 ringer till mamma…
M: Hej
H: Hej, du ringde precis.
M: Ja, huset i Tormestorp brinner, din pappa är nog kvar där inne.
H: Va???
M: Huset brinner och din pappa är nog kvar där inne, här är brandkår på plats så jag har svårt att höra dig.
H: ……
M: Kan du komma hit?
H: Ja! Givetvis. Kör direkt.
Jag springer till trappan och ropar upp till Rebecca:
H: Jag måste dra, huset i Tormestorp brinner och pappa är kvar i huset.
R: VAAA?? Lever han?
H: Ingen aning. Det är allt jag vet just nu.
Panikslagen gråtande kommer hon ner och vi tar snabbt beslutet att hon ska ringa hit sina föräldrar som stöd.
Jag sätter mig i bilen och kör mot Tormestorp. Ca 15-20 min körtid från mitt hem.
Jag måste tyvärr avsluta här för jag har en sådan klump i magen nu och tårarna hänger på ögonlocken. Jag kommer fortsätta denna berättelse en annan dag. En berättelse jag önskar vore uppdiktad men som tyvärr inte är det.